|
När man snubblar på orden, kommer av sig och bort sig har det sällan med själva framträdandet att göra. Framgången sitter i förberedelserna. Men hur förbereder man sig inför ett anförande?
Bland det svåraste i retoriken, och i livet för den delen, är att lista ut vad det är man egentligen vill. Många väl genomförda argumentationer snubblar på målsnöret genom att vilja för många olika saker. Försök att tänka: Ett anförande. En tes.
Andra viktiga frågor att ställa sig är: Vem ska du tala till? När och var talar du? Hur lång tid har du på dig? I vilket sammanhang talar du?
I inventeringsfasen samlar du material till ditt anförande. Argument och motargument. Kalla fakta och statistik. Problem och konsekvenser. Samla allt i en stor hög. Rensa inte bort någonting redan nu. När "Farbror Sven" Jerring skulle göra en halvtimmes radiosändning hade han material för 4-5 timmar. Det samlade materialet ska sedan kokas ner och reduceras som en god sås.
I momentet "Disponera" lägger du ditt hopsamlade material - argument, bilder, fakta, berättelser, tes - i rätt ordning. Det där med "rätt ordning" har de lärde tvistat om i nära tvåtusen år. Det finns nämligen en mängd olika dispositionsmodeller för tal och anföranden. De flesta är konstruerade för rättssalen - där retoriken föddes och först praktiserades. I rättssalen är tre parter inbegripna i argumentationen: domare, åklagare och advokat. Detta förhållande har skapat den klassiska dispositionsmodellen. Den klassiska dispositionsmodellen inleder med tesen, fortsätter med de stödjande argumenten, avrundar med att angripa motargumenten och avslutar med att upprepa tesen och de viktigaste argumenten.
Dagens "normala" argumentation inbegriper två parter. Ingen domare dömer mig till att rösta på folkpartiet eller att installera centraldammsugare, jag dömer själv. KAN SJÄLV. Därför har jag konstruerat en annan dispositionsmodell: Falkmans Trappa. Den är en blandning av den klassiska, retoriska dispositionsmodellen och modern dramaturgi - dispositionsmodellen för film och teater.
Falkmans Trappa är byggd för att skapa ett informationssug. Åhöraren ska genom hela anförandet tänka "jag vill veta mer, fortsätt berätta". Det lyckas man inte med genom att presentera sin tes allra först i talet. Den som avslöjar mördaren i första scenen kommer raskt att bli bortzappad av publiken.
Hemligheten (1) bakom det effektiva talade ordet är att tala konkret, i bilder, ge exempel. Det är bättre med in-headbilder än over-headbilder. Hemligheten (2) bakom det talade ordet är att upprepa. Om man vill hävda att den papegoja man köpte alldeles nyss är död så bör det sägas inte en gång. Inte två gånger. Troligtvis bör man säga det 17 gånger.
Man måste inte kunna sitt anförande utantill. Det är till och med bra att använda stolpmanus i form av ord eller teckningar. Aldrig helt utskrivna meningar om det inte är ett lämpligt citat.
Man ska tala till publiken - inte läsa för publiken. Det viktigaste är inte att du kommer ihåg vad du ska säga - det viktigaste är att publiken kommer ihåg vad du har sagt. Talar du konkret, i bilder och exempel minns de. Talar du abstrakt minns de inte.
Om man inte har något bra att säga är det svårt att säga det bra. Skådespelare har ofta bra saker att säga, deras talskrivare är ju ofta personer som Shakespeare, Molière, Tjechov eller Strindberg. Dessutom repeterar skådespelare som galningar.
|
